Teckenspråk

Teckenspråk är en grupp av visuella och gestuella språk som främst används av och med döva. De bygger på bilder och kulturella företeelser, som varierar mellan länder och kulturer, även när de talade språken i länderna är lika. Teckenspråken har därför lokal utbredning och ser olika ut i olika länder. Eftersom de inte bygger på det talade språket är exempelvis också teckenspråken i England och USA olika.

Teckenspråk utgör inte enbart utökade varianter av sådana enkla gester eller kroppsspråk som hörande använder, utan det är ett eget språk med lika avancerad grammatik som talade språk.

Det svenska teckenspråket erkändes 1981 som dövas officiella språk och har status som ett minoritetsspråk.

Under bloggens sida ”Ord” finns nu teckenspråk på amerikansk och brittisk engelska, danska, isländska, norska, polska, ryska och svenska.

Världens bästa bok, tycker några

Språk och litteratur

 

Radioprogrammet Vaken med P3 & P4 har under natten till onsdag 18 april 2012 skapat en lista över ”världens bästa böcker” efter lyssnarnas boktips och genomfört en omröstning om hur ofta lyssnarna läser i en bok.

”Världens bästa böcker” valda av lyssnarna till radioprogrammet Vaken med P3 & P4. Böckerna är uppräknade i alfabetisk ordning med länkar till Kungliga bibliotekets katalog Libris.

Som syns samsas här kiosklitteratur som Jan Guillou och Liza Marklund med tankens giganter som Fjodor Dostojevskij och Thomas Mann, för att inte tala om Bibeln.

  Alkemisten – Paulo Coelho
  Bergtagen – Thomas Mann
  Bibeln
  Borta med vinden – Margaret Mitchell
  Brott och straff – Fjodor Dostojevskij
  Den gamle och havet – Ernest Hemingway
  Det mörka tornet – Stephen King
  Doktor Zhivago – Boris Pasternack
  En nästan vanlig man – Dan Buthler & Dag Örlund
  En världsomsegling under havet – Jules Verne
  Gåtornas palats – Dan Brown
  Gudfadern – Mario Puzo
  Gömda – Liza Marklund
  Harry Potter – J.K. Rowling
  High fidelity – Nick Hornby
  Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann – Jonas Jonasson
  Klätterbaronen – Italo Calvino
  Liftarens guide till galaxen – Douglas Adams
  Madame Terror – Jan Guillou
  Matildas sista vals – Tamara McKinley
  Nattens barn – Traci Lords
  Pojken som kallades Det – Dave Pelzer
  Pride and Prejudice – Jane Austen
  Påven Johanna – Donna Woolfolk Cross
  Rapport från en skurhink – Maja Ekelöf
  Rutiga kokboken
  Rötter – Alex Haley
  Sagan om isfolket – Margit Sandemo
  Sagan om Ringen-trilogin – J.R.R. Tolkien
  Stannfåglarna – Inger Henricson
  The Three Caballeros Ride Again – Don Rosa

 

Första kartan över Sibirien ritades av en svensk (Del 3)

 

 

 

Till del 1

Sibirien uppfattas som ett avlägset land. Så var det också under ryska koloniseringens tid på 1500- och 1600-talen, så har det varit för ryssarna och i ännu högre grad för européer.

Ändå var det en svensk officer som bidrog till att kartlägga Sibirien och som var bland de första att studera de sibiriska folkens språk – Philip Johan von Strahlenberg (1676–1747).

Strahlenbergs öde är beskrivet i såväl svenska som ryska källor, och om vissa episoder i hans liv finns olika versioner. Nordisk familjebok (1904–1926) och Svenskt biografiskt lexikon (1906) innehåller båda en kort biografi.
  I ett arbete för Svenska sällskapet för antropologi och geografi presenterade August Strindberg, 1879 ”Philipp Johann von Strahlenberg och hans karta öfver Asien”. I sina kulturhistoriska skrifter gav senare Strindberg 1912 också ut ”Philipp Johann von Strahlenberg, hans karta och beskrivning över Asien” (senare återgiven i Projekt Runeberg) och behandlar där den karta över Sibirien som Strahlenberg med stor skicklighet och lika stor möda, men utan några avancerade instrument, skapade under sin fångenskap i staden Tobolsk.
  De ryskspråkiga källorna är betydligt fler och behandlar förutom biografin och kartan också Strahlenbergs språkvetenskapliga och etnografiska studier.

Philip Johan Tabbert föddes 1676 i Stralsund, en gammal Hansastad som var i svensk ägo mellan 1648 och 1815. Stralsund ligger vid Östersjön i norra Pommern och bär fortfarande många spår av den svenska tiden. Philip Johan var av tysk härkomst, föddes i en stor välbeställd familj och hade tio syskon. Fadern var lanträntmästare, modern kom från en rik släkt som senare adlades. Han började sin krigstjänst som frivillig i den svenska armén 1694 och fick praktisk utbildning i fortifikation, avancerade till kapten 1703 och blev adlad 1707 med namnet Strahlenberg. Han deltog i flera drabbningar, bland annat vid slaget vid Poltava 1709, där han blev han tillfångatagen av ryssarna.

Som fånge fördes han bland tusentals andra svenskar till Sibirien och hamnade 1711 i Tobolsk där han hölls kvar i tretton år.

Redan från början visade Strahlenberg intresse för ortens och områdets historia, dess natur och folk. Han började samla mineraler och växter och att anteckna ord och uttryck.

När Strahlenberg fick veta att det inte fanns någon karta över området började han arbeta med en sådan, han var ju utbildad kartograf. Hans plan var att visa kartan för tsaren och försöka få betalt för den. Han blev också lovad 20 dukater för den första kartan han gjorde, men när den lokale landshövdingen furst Gagarin fick veta detta exproprierade han kartan och förbjöd Strahlenberg att syssla vidare med den under hot att skicka honom ännu längre norrut från Tobolsk. Inte förrän efter det att furst Gagarin hade fallit i onåd och blivit avrättad kunde Strahlenberg återvända till sitt arbete med kartan.

 

Strahlenbergs karta över Sibirien

Strahlenberg hade kunnat fördriva tiden med sina studier och förbli en okänd amatör, om han inte haft turen att träffa den tyske forskaren Daniel Gotlib Messerschmid (1685–1736). Han var mycket väl utbildad och anlitad av den ryske tsaren Peter I för att undersöka och kartlägga Sibiriens naturtillgångar. För detta hade Messerschmidt också rätt att enrollera svenska fångar. Enligt olika källor fanns det mellan 10 000 och 16 000 svenska fångar i Sibirien, av dem 3000 officerare med god utbildning.

Messerschmidt påbörjade sin expedition 1719 då han färdades från Moskva via Kazan’ mot Tobolsk. Där anställde han Strahlenberg och ytterligare en officer, Daniel Kappell. Fram till 1722 arbetade Strahlenberg med att föra expeditionens loggbok och översätta dokument till tyska och latin. Det var också då han kunde systematisera sina tidigare observationer om sibiriska språk och levnadssätt. Han var uppenbart en observant och vetgirig person, dessutom flitig och uthållig. Han samlade ett rikt material, men som militär kartograf kunde han antagligen inte så mycket teori om språksläktskap och inte heller grunderna inom etnografi.

Allt detta lärde Strahlenberg sig antagligen av Messerschmidt som hade studerat naturvetenskap, medicin och klassiska språk vid universiteten i Jena och i Halle och som vid den tiden var en av de få i Ryssland som var bekant med Leibnitz språkklassifikation och andra landvinningar inom både humanistiska och naturvetenskapliga ämnen.

Philip Johan Strahlenberg kom tillbaka till Sverige efter krigsslutet 1721 och blev befordrad till överstelöjtnant. 1740 belönades han även med en kommendanttjänst vid Karlshamns kastell – ett slags hederplacering utan plikter, så att han kunde fortsätta att sammanställa sina anteckningar och sitt material från Sibirien. Han dog 1747 på sin brors gods i Fröllinge i Halland och är begravd på Getinge kyrkogård.

Strahlenbergs skrifter

Strahlenbergs (1730) största arbete ”Das Nord und Östliche Theil von Europa und Asia” måste ha varit dåtidens encyklopedi över Sibirien och den blev snabbt översatt och utgiven i London, Paris och Italien.

Första delen beskriver Sibiriens geografi och innehåller pionjärarbetets detaljerade kartmaterial. Dessutom innehåller den beskrivningar av ett stort antal lokala språk som talades i Sibirien och östra Ryssland och en klassifikation och släktskapssystem över språken som håller än idag. Utförligheten och den höga kvaliteten på materialet samt de insiktsfulla slutsatserna har gjort att Strahlenberg än idag i Ryssland kallas för de finnougriska studiernas fader.

Bokens andra del är ägnad åt Rysslands äldre och moderna historia. Mycket av det han beskriver i båda delarna väckte stort intresse och var värdefullt nytt stoff som lästes och citerades flitigt. En del av innehållet verkar vara kopierat från Messerschmidt, men detta var inte avsiktligt. I förordet skriver Strahlenberg att han väntade på ”min väns återkomst, då han tillbringade längre tid i dessa trakter än jag och som skulle utföra detta mitt arbete på ett bättre sätt då han är vetenskapsman. Dock, utan att ha hört från honom och utan att ha sett några publikationer utgivna av honom beslutade jag att skriva denna bok”.

Vännen, Messerschmidt, hade verkligen inte publicerat något av det rika material som han samlat. Hans öde var tragiskt. När han återvände till S:t Petersburg, Rysslands dåvarande huvudstad, blev han först illa behandlad av tullen; mutor var även på den tiden en förväntad självklarhet i Ryssland, men det förstod inte Messerschmidt. Stora delar av hans värdefulla samlingar, teckningar och skrifter konfiskerades helt enkelt av samvetslösa tulltjänstemän. Han försökte länge att få sin rätt och få sitt material tillbaka den officiella vägen, men detta misslyckades.

När Messerschmidt vände sig till den ryska vetenskapsakademien för att få hjälp blev han återigen illa behandlad – denna gång av andra forskare, en del av dem etniska tyskar, som betraktade honom som en farlig konkurrent. Utan pengar och berövad sitt material återvände han, sjuk och deprimerad, till Tyskland. På vägen hem över Östersjön råkade han ut för en storm och förlorade resten av sina anteckningar.

Daniel Gotlib Messerschmidt dog en kort tid därefter, 1736. Han var den förste utforskaren av Sibirien men har aldrig fått något erkännande.

Philip Johan Strahlenberg fick inga livstecken från sin vän. Som tur var hade han kopierat en del av Messerschmidts reseanteckningar och lyckades bevara sina egna. Boken han skrev är således ett arbete baserat på både Messerschmidts och Strahlenbergs material och observationer. Den blev lovordad och flitigt använd av geografer, historiker och språkvetare.

Det går bara att gissa vilket än mer värdefullt bidrag det skulle ha blivit om den välutbildade och mångkunnige forskaren Daniel Gotlib Messerschmidt hade fått möjlighet att medverka till slutförandet av deras gemensamma verk.

 

Fortsättning kommer …

 

Förakt för såväl kunskap som lärare

”Ett land som föraktar kunskap förtjänar inga bra lärare eller goda skolresultat”, skriver Dick Harrison, professor i historia i Lund, och författaren Katarina Harrison Lindbergh i SvD Brännpunkt den 1 april 2012.

Hela skolväsendet befinner sig i kris. Vissa menar att det beror på de låga lönerna, andra på att arbetsmiljön är usel, ledarskapet dåligt och karriärmöjligheterna obefintliga. Alltför många i vårt land avskyr kunskap, finner den jobbig, snobbig eller onödig.

Detta är min kommentar …

 

Kunskapsföraktet har fått breda ut sig i Sverige och svenska skolan sedan 1968. Den tidens pedagogiska ”utvecklingsarbete” visade redan under mitten av 1970-talet sina skadeverkningar vid intagningen till såväl gymnasier som universitet och högskolor. Åtskilliga årskullar av elever – och hela samhället – var redan då drabbade

Naturligtvis handlar det ofta om lärarnas låga löner men kanske främst om den erbarmligt usla lärarutbildningen och om vilka som leder skolorna och hur de gör det.

Lärarutbildning

I Sverige ödar blivande lärare bort fyra terminer så kallad ”pedagogik” på värdelösa kurser som ”människan och samhället”, ”mångkultur”, ”grupp och samspel”, ja, namnen på delkuserna varierar, men innehållet är huvudsakligen sådant trams som inte har särskilt mycket med ämneskunskap att göra.

Till detta kommer en termins praktik, summa fem terminer. Det blir knappt tid och råd att fördjupa sig i huvudämnen – sällan når lärarstudenterna filosofie magisterexamen utan är oftast filosofie kandidater. De går ut som ideologiskt indoktrinerade uppfostrare av modell Nordkorea eller Östtyskland. De är inte sådana skolade akademiker som kan förmedla intresse för kunskap och bildning.

Finska skolan lyckas bättre än den svenska eftersom den finska lärarutbildningen prioriterar ämneskunskaper framför flumkurser som går under benämningen ”pedagogik”.

Skolledning

Kommunaliseringen medförde möjligheter att fullborda raserandet av skolan. Kommunpolitiker, ofta själva lågutbildade, skall bestämma helt över skolan. De tillsätter rektorer på märkliga grunder och utan krav på vare sig pedagogisk eller annan akademisk kompetens.

Dagens rektorer är politiskt tillsatta, ofta lågutbildade tidigare dagisfröknar, taxichaufförer, hantverkare, yrkesvägledare och andra; alltså sådana med ingen kunskap om vad undervisning egentligen är och måste vara.

För några decennier sedan ansvarade en rektor ensam utan problem för 700 till fler än 1000 elever med hjälp av en kontorist. Nu sitter det tre-fyra rektorer med ansvar för enstaka program, och kontoren kryllar av assistenter, samordnare och biträdande – samtidigt som elevernas studieresultat fortsätter att sjunka …

Lågutbildade chefer som ”leder” verksamheten lägger störst vikt vid administration, alltså sådant de kallar ”pedagogik” och ofta ändå inte heller förstår. Ändå ges dessa makten att kommendera fram mängder av meningslösa ”möten” och ”utvecklingsarbete” som behandlar olika socialt trams istället for undervisningens innehåll. Det har utvecklats ett slags administrativ pedagogbyråkrati med kompetens inom vad som helst utom undervisningsämnenas innehåll.

Kommuner och rektorer försöker klämma in så många arbetsuppgifter och timmar undervisning i veckan att en god undervisning i praktiken blir omöjlig. Lärare får ta hand om en allt mer växande administration och tvingas att vara både skolkontorist och socialarbetare. Lägg till detta att det finns allt fler elever med bristfälliga kunskaper i svenska, elever med lågutbildade föräldrar som i sin tur har dåliga kunskaper i svenska och lärare som varken hinner undervisa eller har befogenheter att upprätthålla ordning i klassen – så ser skolan ut idag, som ett skenande tåg utan förare.

Läraren har numera inte stora möjligheter att själv utveckla undervisningen, dagarna går åt till att fylla i blanketter, rätta prov och delta i möten, möten, möten …

Ett resultat av inkompetent ledning är nivellering och förakt för läraren som individ. Att undervisa är inte samma sak som att packa lampor vid ett löpande band. Att undervisa är en konst. Enbart den som har djupa kunskaper inom sitt ämne kan göra det på ett kreativt och engagerande sätt.

Kreativa människor vill heller inte finna sig i detaljstyrning och sådant kollektivt förtryck som ibland utövas under benämningen ”arbetslag”. Lagarbete är bra – när det uppstår naturligt och grundas på intresse för och behov inom ämnet. Inte när det bli kommenderat uppifrån och påtvingas mekaniskt. Svenska lärarkollektiv med deras ofta skenheliga diskussioner om värdegrund och kvasipsykologiska gruppövningar påminner stundom om den kinesiska kulturrevolutionen med uppvisningsmöten, slagord och bestraffning av oliktänkande.

Begåvade och kreativa studenter väljer emellertid inte ett yrke där de blir styrda av lågutbildade byråkrater.

Hur kan man locka begåvade ungdomar till ett yrke som präglas av maktlöshet och politkorrekt hyckleri? Skulle vi acceptera om sjukhusets ekonomichef kom in i operationssalen och talade om för kirurgen hur han ska operera? Eller om sjukhuschefen krävde att en gång i vecka ska alla läkare, sköterskor och biträden sitta i två timmar och diskutera hur utskrivningen av mediciner går till – varje vecka! Jag tror att många läkare skulle flytta utomlands då.

Begåvade människor som trots allt råkat välja läraryrket flyr när de inser vad de måste finna sig i. Detta är ett långt större problem än lönen.

* * * * *

Hela samhället präglas idag av kunskapsförakt. Det uttrycker sig bland annat i låg status för många akademiska yrken. Barn är observanta. I en lilten bruksort ser eleverna att en sopåkare kör Porsche medan läraren har sin 15 år gamla Nissan. Rörmokaren anlägger en pool medan bibliotekarien inte har råd att laga sitt trasiga trappräcke. Sotaren tillbringar fyra månader om året på Thailand på långsemester medan barnmorskan åker till sina föräldrars sommarstuga eller i bästa fall lyxar till med en vecka vid Medelhavet. Politiker lever livets glada dagar trots avsaknad av såväl utbildning som bildning.

Hur ska man motivera elever att studera när samhället tydligt visar att utbildning inte lönar sig?

Media spelar naturligtvis också in. Hur ska man motivera elever att studera när mediautrymmet mest tas upp av trams och struntprat i soffprogram, dokusåpor, oändligt prat om mat och debila tävlingar? När löpsedlar handlar om B-kändisar och mediafolk som haussar upp sig själva till B-kändisstatus? När har det handlat om en forskare eller duktig tekniker senast? En briljant ingenjör blir omnämnd i media endast om han råkar bli stämd i USA eller dödad.

På 1800-talet var Sverige en kunskapsnation. Utbildning betydde framtid. Läraryrket lockade begåvade studenter. Det var inte ovanligt med forskare som lärare. Yrket var respekterat eftersom det förknippades med gedigen utbildning och bildning. Det gör det inte idag.

Det är mycket som måste förändras för att duktiga ungdomar ska välja läraryrket, och lönen är inte den enda eller ens den bästa vägen. En kreativ person värdesätter sin frihet högre än pengar – frihet att planera sin tid, frihet att tänka, frihet att välja arbetsmetoder. Redan på 1980-talet började lärarlönerna säcka efter, men många duktiga akademiker stannade i yrket just för den friheten. Först nu när SKL har börjat rumstera och hunsa lärarna började också de duktiga studenterna rata lärarutbildningarna.

Oavsett vad politikerna nu gör så kommer vi att leva med konsekvenserna av kommunaliseringen och politiska härjningar i skolan lång tid framöver. Skolan är ett trögt skepp som vänder långsamt.

Folkräkning i Sibirien (Del 2)

 

 

 

Till del 1

De styrande och myndigheter i Ryssland har i flera hundra år ignorerat – och fortsätter att ignorera – befolkningens åsikter. Att frågan om Sibiriens särart och ett möjligt utträde ur Ryska Federationen överhuvudtaget tas upp i ryska riksmedia beror på resultaten i den senaste folkräkningen 14–25 oktober 2010.

Då skrev en betydande del av Sibiriens invånare ”sibirjak” som nationalitet. Inte ryss, jude, tatar eller ukrainare – utan just sibirjak!

I ett samtal med journalisten från tidningen ”Russkij reporter” säger en statistiker vid avdelningen för Ryska statistiska centralbyrån, Rosstat i Krasnojarsk att de som skrev sig som sibirjaker ”verkligen är många” trots att folkräkningen föregicks av en stor kampanj i TV och tidningar där det förklarades att det inte finns något som heter ”sibirjak”, utan att det finns just ryssar, ukrainare, tatarer och andra nationaliteter.

Dessutom förekom en del slarv: många uppgiftssamlare struntade i att gå runt i höghusområdena utan tog gamla uppgifter i boendelistorna, där det oftast bara står ”ryss” eller ett streck.

Trots detta, kampanjerna och slarvet, har andelen sibirjaker vuxit rejält. Journalister i Irkutsk och Krasnojarsk anser att dessa ”separatister” nu är minst 80 % av Sibiriens befolkning.

Enligt folkräkningen har Sibiriens invånarantal minskat med 800 000 jämfört med förra räkningen 2002. Minskningen utgör 4 % och idag finns det 19 miljoner 254 tusen invånare i Sibirien.

Naturligtvis kom inte sibirjakerna in i statistiken under sitt eget namn. Istället fanns det för varje region en grupp ”personer som inte uppgav sin nationalitet”. Deras antal hade blivit stort.

Exempelvis var i Krasnojarsk-regionen med befolkningen på 2,8 miljoner det över 100 000 som inte uppgav sin nationalitet, i Irkutsk med 2,4 miljoner invånare var det drygt 83 000 som hamnade utan nationalitet, i Novosibirsk med 2,5 miljoner var det hela 125 000 som inte uppgav nationalitet, i Primorskij-regionen med 1,9 miljoner var det över 145 000 … och så vidare region för region. Vid förra folkräkningen – 2002 – ansåg de sig vara ryssar eller andra nationaliteter, nu anser de sig alla vara sibirjaker. Vad hände under tiden?

I början avfärdades rörelsen som ungdomarnas flashmob på Internet men det visade sig att människor kallar sig sibirjaki oavsett ålder och samhällsskikt. En del av dem vill kanske inte gå så långt som till en regelrätt separation, en egen stat, men det finns ett stort behov av att visa missnöje med Sibiriens halvkoloniala ställning.

 

Jag väntade länge på flyget vidare från Krasnojarsk

 

Det är Moskva som skickar folk till alla högre poster inom lokala näringslivet och myndigheterna. Det är Moskva som disponerar och säljer naturtillgångar och enväldigt bestämmer över vinsterna. Ryssland kallas för en federation men det är ett tomt ord.

Landet är extremt centralstyrt, och delarna av federationen har inget inflytande vare sig över budgeten eller de lokalpolitiska frågorna.

Detta missnöje kan man inte uttrycka på ett för oss vanligt sätt. Möten och manifestationer är i praktiken förbjudna eftersom de måste samordnas med motvilliga, moskvatillsatta myndigheter. Media styrs centralt med järnhand, med få undantag. Tidningar som gräver och kritiserar får problem – vanligen på illa dolda sätt, som exempelvis mordbrand, besök av hälsovårdsmyndigheter och hot från anlitade kriminella. Misshandlade journalister är en vanlig företeelse i Ryssland idag. Folkräkningen 2010 blev ett sätt att protestera i en totalitär stat.

Myndigheter både lokalt och centralt försöker kväsa missnöjet utan att åtgärda orsakerna, alltså den orättvisa resursfördelningen i landet. Istället försöker de avskräcka. År 2008 dömdes Alexander Budnikov till fängelse i två år villkorligt för sina uttalanden på Internet som av domstolen betecknades som extremistiska. Budnikov är före detta medlem av den särskilda insatsstyrkan OMON och bedriver aktivt politiskt arbete för Sibiriens oberoende.

Statliga ryska media belyste knappt rättegången och förenklade den till att han hade antisemitiska åsikter. Nu anklagas Alexander Budnikov för fjärde gången men på ett mera allvarligt sätt, nämligen för att ha försökt att skapa ett extremistiskt sällskap som har till mål att med beväpnad kamp frigöra Sibirien från Ryssland.

Sibiriens befolkning vet att i deras region finns omkring 85 % av all Rysslands naturgas, 60 % av oljan, 75 % av kolet, 70 % av aluminium, 40 % av silver och guld och av en lång rad andra naturtillgångar. Dessa går på export och utgör ungefär hälften av all utländsk valuta som Ryssland får in. Ändå lever sibirjakerna under primitiva förhållanden, utan vägar, med sliten infrastruktur, bristfällig sjukvård och service.

Missnöjet med centralstyrningen växer samtidigt som både sibirjaker och Moskva är medvetna om den begynnande kinesiska expansionen. I gränsområdena växer den kinesiska befolkningen som invandrar både lagligt och olagligt. Kinesisk export och små kinesiska företag tar marknadsandelar.

Det skulle behövas rejäla satsningar från Moskvas sida dels för att dämpa missnöjet, dels för att utveckla regionen för att kunna ta tillvara naturtillgångarna. Idag är det främst västra Sibirien som exploateras medan de stora, orörda naturtillgångarna finns i östra Sibirien.

 

Fortsättning, del 3

 

Sibirien som en egen stat? – del 1

 

 

 

En rörelse bland invånare i Sibirien ser sig själva som något skilt från det övriga Ryssland. Detta diskuteras allt oftare i ryska media, främst lokala tidningar och internet men nyligen även i den ryska TV-kanalen TVCI.

Sibirien är en rik region som lever sitt eget liv, både på grund av geografin och av klimatet.

Människor av olika nationaliteter som bor i Sibirien kallar sig sedan länge sibirjaki (ordet är i pluralform: en sibirjak, flera sibirjaki). Det finns många skäl för sibirjakerna att känna att deras land är speciellt och avskilt från övriga regioner i Ryska federationen.

 

”
Karta över Sibirien

Ryssland började kolonisera de stora sibiriska områdena redan i slutet av 1500-talet och processen accelererade kraftig under 1800-talet. De ursprungliga mongoliska och altaiska stammar som saknade eldvapen trängdes undan av inflyttade ryska nybyggare och av militära förposter.

Utvecklingen påminner om koloniseringen av indianernas territorier i Nordamerika, men med skillnaden att i Sibirien gick det mycket långsammare och att processen där ännu inte är avslutad. Sibirien är fortfarande ett glesbefolkat och väglöst land.

Sibirien är en guldgruva av naturresurser: olja, gas, skog, mineraler, guld och diamanter, och stora floder där det byggts kraftverk.

Sibirien har en area på 9,7 miljoner kvadratkilometer vilket motsvarar omkring hälften av Ryska federationens yta, medan befolkningen endast är 24 miljoner (för både area och befolkning finns olika värden beroende på årtalen och hur territoriet beräknats).

Sibirien med dess vidder var också i två hundra år en plats dit fångar skickades, både politiska fångar och kriminella. Sovjetunionens ökända nät av fångarbetsläger, Gulag, var till stora delar placerat där. Många oskyldiga bönder, präster och etniska minoriteter skickades under Stalintiden dit mot en säker död. Uppskattningarna varierar, men de flesta forskare är överens om att omkring åtta miljoner människor dog där under sovjettiden.

Sibirien är svårt att exploatera. Regionen är under vintern och våren till stora delar avskuren från omvärlden. Vintrarna är extremt kalla och tjälen hinner inte släppa under sommaren, så jordbruk är då endast möjligt i södra Sibirien. Stora områden översvämmas på vårarna av mäktiga floder som Jenisej, Lena och andra; vägar och järnvägar spolas bort. Många orter kan endast nås med flyg eller på flodlederna.

 

Jag fiskar lax i Kamenka, en biflod till Jenisej, under Sibirienexpedition med sovjets vetenskapsakademi sommaren 1979

Den som skall klara sig här måste vara stark, händig och anspråkslös. Transportmöjligheterna är få och dyra. Sibirjakerna är vana att klara sig själva. De flesta jagar, fiskar och odlar under den korta sommaren i hemmagjorda växthus. Livet här liknar norra Kanada eller Alaska, men 70 år tillbaka i tiden och med mera primitiv utrustning.

Reportaget i TVCI berättar om dessa separatister i samband med en särskild episod, nämligen att studenter vid ett sibiriskt universitet har gjort ett temaarbete med ekonomiska beräkningar om hur Sibirien skulle kunna utvecklas om den utträdde ur Ryska federationen och själv tog hand om sina rikedomar.

TVCI poängterade med dramatiska undertoner att det är amerikanska anslag som finansierat dessa studier och det antyddes att studenterna går i amerikanskt ledband. Som motvikt intervjuades en ung datatekniker som deklarerade att han inte kan tänka sig Sibirien som en separat stat utanför Ryssland.

Diskussionerna på Internet ger en helt annan bild. Där ställer sibirjakerna frågorna – Behöver vi Ryssland? Varför skall vi låta Moskva suga ut våra resurser utan att vi får något tillbaka?

 

 

   

DVR – Dalnevostochnaja Respublika

Sibirien har varit en oberoende stat som hette Fjärran Östern Republiken från 6 april 1920 till 15 november 1922.

 

 

Fortsättning, del 2

 

Svenska språket och litteraturen inom skola och utbildning

Språk och litteratur

LIBRIS är de svenska forskningsbibliotekens gemensamma katalog. Den uppdateras dagligen och innehåller nu omkring sju miljoner titlar i databasen.

LIBRIS är en nationell söktjänst med information om titlar på svenska universitets-, högskole- och forskningsbibliotek samt på ett tjugotal folkbibliotek

I denna litteraturlista finns länkar för att söka, finna och presentera referenser för böcker om svenska och litteratur samt undervisning därom i årsföljd och utan kvalitetsbedömningar.

Som framgår av den 378 sidor tjocka redovisningen av Visible learning om fler än 800 metaanalyser av studieresultat (Hattie, 2009) och även av dess lättviktsupplaga från Sveriges kommuner och landsting, SKL, så har lärare med goda ämneskunskaper och som bättre förstår ämnesinnehållet också de bästa förutsättningarna för att medverka till elevernas goda studiereultat.

Se litteraturlistan på sidan Litteratur

 

Mitt Japan

 

 

Kejserligt sommarpalats utanför Kyoto

 

These two Chinese characters are picked up from some thousands just to suit my name. Japanese language does not have a combination of these characters.
  The upper character is pronounced NE. It means “Birds singing in the forests” or “The sound of a stream running in the hills” or the sound of harp.
  The lower character is pronounced LLY or LI. It means a pear. There was a beautiful princess in China in 8th century. The king described her saying “You are as beautiful as pear blossoms”. So not only pear blossoms but also a pear itself is a symbol associated with beauty.

 

 

 

 

Bläckfiskbullar i Ichinomiya.

 

Bilder: Nelly Lindgren och Sanja Lindgren

 

Encyclopaedia Britannica blir enbart digital

 

 

Encyclopaedia Britannica slutar efter 244 år att ge ut sin tryckta upplaga och uppslagsverket kommer i framtiden enbart att utges i digital form.

Encyclopaedia Britannica har alltsedan 1768 varit det tunga engelskspråkiga uppslagsverket. När nu Britannicas 32 volymer tas bort från bokhyllan och ersätts av ett modernt digitalt medium så lämnar den 1,3 meter tomrum efter sig. Samtidigt blir priset bara omkring en tjugondedel.

 

Jag med min Encyclopaedia Britannica

Försäljningen av den tryckta upplagan av Encyclopaedia Britannica har länge varit sjunkande. Övergången till digital form har påverkats av bland annat de ökande möjligheterna att söka på Internet och att snabbt kunna uppdatera aktuella ämnen.

* * * * *

Ett problem i Storbritannien idag är att lokala myndigheter som har beslutanderätt över biblioteken gör olika prioriteringar.

Biblioteken är viktiga för folkbildningen i ett land där en av sex har läs- eller skrivsvårigheter och där IT-kunskaperna blir allt viktigare. Nu kommer det att finnas möjlighet att träna på digitala utgåvan av Encyklopaedia Britannica.

 

Läs >> BBC News   –   Dagens Nyheter   –   Svenska Dagbladet   –   Sveriges Radio Kulturnytt
Britannica’s Bestsellers   –   Britannica Online

 

Lärarlegitimationerna skjuts upp – ”det bidde inte ens en tumme”

Legitimeringen av lärare och förskollärare som skulle gälla från den 1 juli i år skjuts upp på obestämd tid.

 

Regeringen och utbildningsdepartementet kan nu inte ens tala om när de tänkta reglerna ska tillämpas. Regeringen bedömer nu att det inte går att ställa krav på legitimerade lärare vid Sveriges skolor, så länge det bara finns ett fåtal lärare att tillgå som ännu hunnit bli legitimerade.

Lärarnas riksförbund kritiserar att reformen skjuts upp och Lärarförbundet att den har varit underfinansierad.

– Jag är väldigt upprörd över att man skjuter upp en så viktig reform på obestämd tid, säger ordföranden för Lärarnas Riksförbund.

Arbetet med att utfärda legitimationerna har varit omdiskuterat, särskilt sedan Skolverket anlitat ett bemanningsföretag för att granska ansökningarna.

 

Läs >> Dagens Nyheter   – Göteborgs-Posten   – Hela Gotland   – Norra Skåne   – Norrbottens-Kuriren   – Skånska Dagbladet   – Svenska Dagbladet   – TV 4   – Upsala Nya Tidning