”Ett land som föraktar kunskap förtjänar inga bra lärare eller goda skolresultat”, skriver Dick Harrison, professor i historia i Lund, och författaren Katarina Harrison Lindbergh i SvD Brännpunkt den 1 april 2012.
Hela skolväsendet befinner sig i kris. Vissa menar att det beror på de låga lönerna, andra på att arbetsmiljön är usel, ledarskapet dåligt och karriärmöjligheterna obefintliga. Alltför många i vårt land avskyr kunskap, finner den jobbig, snobbig eller onödig.
Detta är min kommentar …
Kunskapsföraktet har fått breda ut sig i Sverige och svenska skolan sedan 1968. Den tidens pedagogiska ”utvecklingsarbete” visade redan under mitten av 1970-talet sina skadeverkningar vid intagningen till såväl gymnasier som universitet och högskolor. Åtskilliga årskullar av elever – och hela samhället – var redan då drabbade
Naturligtvis handlar det ofta om lärarnas låga löner men kanske främst om den erbarmligt usla lärarutbildningen och om vilka som leder skolorna och hur de gör det.
Lärarutbildning
I Sverige ödar blivande lärare bort fyra terminer så kallad ”pedagogik” på värdelösa kurser som ”människan och samhället”, ”mångkultur”, ”grupp och samspel”, ja, namnen på delkuserna varierar, men innehållet är huvudsakligen sådant trams som inte har särskilt mycket med ämneskunskap att göra.
Till detta kommer en termins praktik, summa fem terminer. Det blir knappt tid och råd att fördjupa sig i huvudämnen – sällan når lärarstudenterna filosofie magisterexamen utan är oftast filosofie kandidater. De går ut som ideologiskt indoktrinerade uppfostrare av modell Nordkorea eller Östtyskland. De är inte sådana skolade akademiker som kan förmedla intresse för kunskap och bildning.
Finska skolan lyckas bättre än den svenska eftersom den finska lärarutbildningen prioriterar ämneskunskaper framför flumkurser som går under benämningen ”pedagogik”.
Skolledning
Kommunaliseringen medförde möjligheter att fullborda raserandet av skolan. Kommunpolitiker, ofta själva lågutbildade, skall bestämma helt över skolan. De tillsätter rektorer på märkliga grunder och utan krav på vare sig pedagogisk eller annan akademisk kompetens.
Dagens rektorer är politiskt tillsatta, ofta lågutbildade tidigare dagisfröknar, taxichaufförer, hantverkare, yrkesvägledare och andra; alltså sådana med ingen kunskap om vad undervisning egentligen är och måste vara.
För några decennier sedan ansvarade en rektor ensam utan problem för 700 till fler än 1000 elever med hjälp av en kontorist. Nu sitter det tre-fyra rektorer med ansvar för enstaka program, och kontoren kryllar av assistenter, samordnare och biträdande – samtidigt som elevernas studieresultat fortsätter att sjunka …
Lågutbildade chefer som ”leder” verksamheten lägger störst vikt vid administration, alltså sådant de kallar ”pedagogik” och ofta ändå inte heller förstår. Ändå ges dessa makten att kommendera fram mängder av meningslösa ”möten” och ”utvecklingsarbete” som behandlar olika socialt trams istället for undervisningens innehåll. Det har utvecklats ett slags administrativ pedagogbyråkrati med kompetens inom vad som helst utom undervisningsämnenas innehåll.
Kommuner och rektorer försöker klämma in så många arbetsuppgifter och timmar undervisning i veckan att en god undervisning i praktiken blir omöjlig. Lärare får ta hand om en allt mer växande administration och tvingas att vara både skolkontorist och socialarbetare. Lägg till detta att det finns allt fler elever med bristfälliga kunskaper i svenska, elever med lågutbildade föräldrar som i sin tur har dåliga kunskaper i svenska och lärare som varken hinner undervisa eller har befogenheter att upprätthålla ordning i klassen – så ser skolan ut idag, som ett skenande tåg utan förare.
Läraren har numera inte stora möjligheter att själv utveckla undervisningen, dagarna går åt till att fylla i blanketter, rätta prov och delta i möten, möten, möten …
Ett resultat av inkompetent ledning är nivellering och förakt för läraren som individ. Att undervisa är inte samma sak som att packa lampor vid ett löpande band. Att undervisa är en konst. Enbart den som har djupa kunskaper inom sitt ämne kan göra det på ett kreativt och engagerande sätt.
Kreativa människor vill heller inte finna sig i detaljstyrning och sådant kollektivt förtryck som ibland utövas under benämningen ”arbetslag”. Lagarbete är bra – när det uppstår naturligt och grundas på intresse för och behov inom ämnet. Inte när det bli kommenderat uppifrån och påtvingas mekaniskt. Svenska lärarkollektiv med deras ofta skenheliga diskussioner om värdegrund och kvasipsykologiska gruppövningar påminner stundom om den kinesiska kulturrevolutionen med uppvisningsmöten, slagord och bestraffning av oliktänkande.
Begåvade och kreativa studenter väljer emellertid inte ett yrke där de blir styrda av lågutbildade byråkrater.
Hur kan man locka begåvade ungdomar till ett yrke som präglas av maktlöshet och politkorrekt hyckleri? Skulle vi acceptera om sjukhusets ekonomichef kom in i operationssalen och talade om för kirurgen hur han ska operera? Eller om sjukhuschefen krävde att en gång i vecka ska alla läkare, sköterskor och biträden sitta i två timmar och diskutera hur utskrivningen av mediciner går till – varje vecka! Jag tror att många läkare skulle flytta utomlands då.
Begåvade människor som trots allt råkat välja läraryrket flyr när de inser vad de måste finna sig i. Detta är ett långt större problem än lönen.
* * * * *
Hela samhället präglas idag av kunskapsförakt. Det uttrycker sig bland annat i låg status för många akademiska yrken. Barn är observanta. I en lilten bruksort ser eleverna att en sopåkare kör Porsche medan läraren har sin 15 år gamla Nissan. Rörmokaren anlägger en pool medan bibliotekarien inte har råd att laga sitt trasiga trappräcke. Sotaren tillbringar fyra månader om året på Thailand på långsemester medan barnmorskan åker till sina föräldrars sommarstuga eller i bästa fall lyxar till med en vecka vid Medelhavet. Politiker lever livets glada dagar trots avsaknad av såväl utbildning som bildning.
Hur ska man motivera elever att studera när samhället tydligt visar att utbildning inte lönar sig?
Media spelar naturligtvis också in. Hur ska man motivera elever att studera när mediautrymmet mest tas upp av trams och struntprat i soffprogram, dokusåpor, oändligt prat om mat och debila tävlingar? När löpsedlar handlar om B-kändisar och mediafolk som haussar upp sig själva till B-kändisstatus? När har det handlat om en forskare eller duktig tekniker senast? En briljant ingenjör blir omnämnd i media endast om han råkar bli stämd i USA eller dödad.
På 1800-talet var Sverige en kunskapsnation. Utbildning betydde framtid. Läraryrket lockade begåvade studenter. Det var inte ovanligt med forskare som lärare. Yrket var respekterat eftersom det förknippades med gedigen utbildning och bildning. Det gör det inte idag.
Det är mycket som måste förändras för att duktiga ungdomar ska välja läraryrket, och lönen är inte den enda eller ens den bästa vägen. En kreativ person värdesätter sin frihet högre än pengar – frihet att planera sin tid, frihet att tänka, frihet att välja arbetsmetoder. Redan på 1980-talet började lärarlönerna säcka efter, men många duktiga akademiker stannade i yrket just för den friheten. Först nu när SKL har börjat rumstera och hunsa lärarna började också de duktiga studenterna rata lärarutbildningarna.
Oavsett vad politikerna nu gör så kommer vi att leva med konsekvenserna av kommunaliseringen och politiska härjningar i skolan lång tid framöver. Skolan är ett trögt skepp som vänder långsamt.
Publicerat av Nelly Lindgren 
Språk och tanke 